Ebba 16 år. Vad ska man säga? Det var på den tiden den senaste knapptelefonen från Sony Ericson var det bästa, tiden då man blötte ögonfransarna varje gång man skulle vara lite fin i hopp om att de skulle se mörkare ut, tiden då man visste allt och absolut ingenting.
När jag satt här och läste vad mitt då 16åriga jag hade skrivet insåg jag att, fan vad man har ändrats och vad mycket som har hänt på fyra år. Då kändes allt som en evighet men nu känner jag att allt har gått väldigt fort. Jag känner att det är så skönt att den här personliga formgivningen av sig själv som man går igenom i den åldern är över. Ett nytt kapitel med en så mycket bättre Ebba i min livslånga självbiografi. Att veta mer om vem man är och sluta oroa sig över allt. Att kunna prata och göra pinsamma saker utan att tycka att det värsta som finns är att göra bort sig.
Aldrig i hela mitt liv trodde jag heller att jag skulle träffa så många otroligt älskvärda människor under de här fyra åren. Man formas verkligen av alla individer som kommer in i livet. Så tack för ni har funnits där, finns här, försvunnit, kommit tillbaka och så vidare.
Jag har börjat inse att allt faktiskt händer av en orsak, vi är menade till att träffa de människor vi gör under en livstid, göra misstagen vi har gjort och kommer att göra. Allt är som ett rutnät som går ihop i slutet och binder samman alla intryck, möten, känslor och formar den personen som vi slutligen blir.
Tonåren var en tuff tid, det går inte att undvika. Men tack vare de åren har jag formats till den personen jag är idag.
Ett stort tack till mig själv och jag ser fram emot att spendera resten av mitt liv med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar